Råd till valpköpare
Hur kan vi som hundägare påverka våra hundar?
Jag har en annan inställning till hundträning, än många andra, har jag märkt. Jag gör en mycket distinkt skillnad i fostran/vardagsliv kontra inlärning av moment (på träningsplan). Det ska också påpekas att jag ägnar ganska lite tid åt träning på plan, men lite nosework och agility blir det. Då är jag ganska konventionell i min träning, använder godis, klicker, shapar in nya moment mm. Här vill jag att hundarna ska ta egna initiativ och uppmuntrar det. Men jag är mycket medveten om att jag drar upp mina hundar i energier för att få fart, och då
behövs extra förstärkning för att nå fram.
Detta är inte något jag eftersträvar i mitt vardagliga liv. Då vill jag ha hundar med tämligen låga energier, avslappnade, och utan att de försöker påverka mig och mitt beteende. Det drar nämligen upp hundarna i energi, och jag inte vill ha dem i konstanta höga energitillstånd. Jag tror det kan vara direkt skadligt att ha hundar som hela tiden försöker påverka oss att ge dem godis, genom att ”bjuda på beteenden” och hela tiden ha koll på oss. Istället försöker jag påverka deras beteende med mitt beteende. För som jag ser det, är det så hundarna själva gör.
Jag pratar väldigt sällan med mina hundar, jobbar mycket mer med energier och kroppshållning istället för att hela tiden ge kommandon. Förr fick jag ofta be mina hundar att gå och lägga sig, för de var runt mina fötter hela tiden, det slipper jag idag. Jag anser att dominans är mycket viktigt, men ber er observera att det väldigt sällan har något med ren aggression att göra. Jag kräver respekt för min personliga sfär. Att tränga sig och springa över mig är något jag inte tillåter. Jag lär mina hundar att när acceptera min hantering genom att hålla fast när de gör fel och släppa efter när de gör rätt. Detta utan att jag blir arg, upprörd, frustrerad etc. Bara genom att förmedla lugn, kan jag påverka mina hundar i samma riktning. När jag uppnått lugn kommer det belöning, i form av mjuka tysta ord, smek eller eftergift, jag släpper trycket. Visst händer det att jag, precis som hundarna, kan fräsa till, stampa till, men det är inte så ofta. För det mesta står jag bara still och tyst, tills de lugnat ner sig och uppnår rätt sinnesstämning. (Även om jag har låång väg kvar innan jag kan lärt mig, att så totalt ignorera jobbiga beteende, som mina tikar kan.) Jag använder min kroppsvikt för att flytta hundarna, stelnar till för att stanna dem. Jag ger inte dem så mycket ögonkontakt, men jag ber om deras. Enkel rangordning, ranglåg håller koll på ranghög. Ögonkontakt tar jag när jag adresserar en viss hund, då använder jag också deras namn. Att gå med lösa hundar och hålla på att kalla på dem, tillhör saker jag inte heller ägnar mig så mycket åt. Det är deras uppgift att hålla koll på mig. Däremot kan jag, när de är på väg mot mig i full fart, kalla in dem och på så sätt befästa min inkallning. Det kan ju faktiskt hända att jag behöver påkalla deras uppmärksamhet. Eftersom jag 99 ggr av 100 kallar in dem, när de är i full fart mot mig, funkar det ganska bra. Trots att de nästan aldrig får belöning i form av godis. Och tilläggas bör att vi är mest lösa i skogen där vi sällan träffar människor och bilar. Det är viktigt att man ger sig själv förutsättningar att lyckas i sin träning, att störningarna inte blir för svåra och att man minimerar risk med att hundarna kommer ut på trafikerade vägar.
Precis som mina tikar kan ”tvångstvätta” sina valpar ägnar jag mig åt ”tvångsmys”, jag tar upp dem i mitt knä och smeker igenom dem, vare sig de vill det eller inte. Ofta så blir de helt stilla om man tar ett mjukt grepp om nosen på dem. Då kan man lugnt fortsätta klappa dem och får en lugn skön stund. När de är avslappnade släpper jag ner dem. Detta är en mycket kärleksfull, dominat handling som mina tikar ägnar sig åt när valparna är små, och som jag gör mitt bästa för att efterlikna. I min värld är det hundarna som är experter på sina beteenden, jag försöker efterlikna dem. Jag eftersträvar alltid att använda mindre och mindre signaler, för då får man väldigt lyhörda hundar. Jag har insett att jag väldigt sällan tränar hund numera, däremot tränar jag mig själv varje dag. Jag har få, men väldigt fasta ramar. Istället för att skälla på mina hundar försöker jag lugnt säga ”du behöver inte”, för att få rätt energier i mina korrigeringar. Tar de kontakt, kan jag belöna med mitt lugn, snälla mjuka ord, klapp och ibland en godis. För jag jobbar med att korrigera och belöna, det går fortast för att uppnå resultat. Många har idag en helt rabiat inställning till korrigeringar och anser att det är helt förkastligt att göra så. Men i min värld är det inte mer uppseendeväckande, och faktiskt helt självklart, att ta tag i ett barn som varit på väg att rusa ut i gatan, och lugn säga att ”sådär får man inte göra!” Man måste ju faktiskt ge förutsättningarna för små individer, hur livet ska levas. I min värld är hundar valpiga vargar i hela sitt liv och jag behandlar dem därefter. Genom detta förhållningssätt har jag insett att jag aldrig får problem med att hantera mina hundar, som också är mycket trygga med att bli lämnade ensamma.
Genom att inte tränga mig på nya hundar, inte ta ögonkontakt, bara nonchalera tills hunden själv tar kontakt, har jag mycket sällan problem med att hantera hundar jag inte känner. Jag ser också till att mina valpar blir bemötta så här när de träffar andra människor. De måste få ta kontakt innan människorna hälsar tillbaks. Då bli de trygga individer.
Ibland undrar jag varför så få hundmänniskor reflekterar över sin egen påverkan på hundens beteende? Ta hundmöte t.ex. Hur många gånger har jag inte mött människor som är väldigt oroliga, för de vet inte hur det ska hantera sina bekymmer? När man då säger att det största bekymret är din egen oro för den smittar av sig till hunden, blir de väldigt ställda. Stramt koppel med hunden framför sig, stel orolig förare, som dessutom gärna stirrar på den andra hunden? Jag är mer förvånad över att det inte är mer problem… Jag försöker prata ”hundspråk”, är min hund orolig, då får den gå på andra sidan med mig mellan, att gå in mellan två spända individer är en lugnande signal, underförutsättning att jag själv är lugn och avspänd. Man ser till att kopplet hänger löst, hunden behöver inte få hjälp av ett stramt koppel att bygga mer spänningar, man lägger en liten artig båge när man går, så att vi inte möts rakt framifrån, det kan lätt uppfattas som aggressivt. Jag brukar säga ett neutralt hej till dem jag möter, med flackande blick, och med ett stort mått av lugn och ointresse. För vad finns det egentligen att hetsa upp sig för?
Jag rekommenderar alla att lära sig så mycket man kan om hundens språk, för då kan man lyssna på sin hund. Ett bra webbinarium hittar ni här: https://www.youtube.com/watch?v=V1S7CD5T6_A.
En mycket bra bok för alla är Kent Svartbergs Bra relationer. Den hittar du lättast på https://www.hundigt.se/bra-relation.
Just in time delivery?
Ja, med risk för att stoppa ut hakan och såra människor, så måste jag säga att detta är inget jag ägnar mig åt. Jag ägnar mig åt levande livet, och det händer när det händer. Om leveranstidpunkten, helst lagom till sommarlovet, är det viktigaste kriteriet så kanske man som valpköpare bör tänka igenom det hela en gång till?
Visst kan även jag förstå att det känns praktiskt med ev. valp lagom till ledigheten. Vad jag inte kan förstå är att man för det är beredd att dra ner sina ambitioner på andra kriterier för detta. För mig som uppfödare känns det viktigt att kunna leverera en valp ur en kull som passar de olika familjernas förväntningar, att välja en individ med optimala förutsättningar. Jag hoppas och tror att man väljer mig som uppfödare för att jag har ett genuint engagemang, för att jag intresserar mig för exteriör, hälsa, mentalitet, och för att jag värnar om genetisk variation. Kort sagt, jag försöker leverera en så bra valp som möjligt, och jag försöker finnas där för mina valpköpare. Därför måste jag säga att alla meddelanden man får vid den här tiden, från människor som vill ha en valp leveransklar till en viss vecka, gör mig att bli ledsen… Har man inte mer framförhållning i sitt valpköpande? Är man inte mer intresserad av sin blivande valp, att det inte finns någon viktigare första fråga till en uppfödare, än den om leveransdatum?!
Vad många inte heller tänker på är hur “opraktiskt” det är för valpen att bli levererad lagom till semestern. En liten valp med stort behov av lugn och ro, av en värld som är liten, hamnar hos en familj där alla är hemma, under en tidpunkt när man ofta rör på sig en hel del. Man ska åka ner till stranden, få besök av släkten, ungarnas kompisar har mer tid att komma på besök o.s.v. Efter två månader när valpen verkligen börjar få behov att allt detta, då börjar skolan och arbetet och valpen förväntas bli mer inaktiv. Inte så lätt om man i värsta fall redan har byggt upp stress för att man inte fått sova som man ska och syn/ljudintrycken blivit för stora med övertrötthet som följd? Här riskerar en nedåtgående spiral börja som inte gynnar någon. Det måste inte bli så här, men jag har sett det hända. Och om man inte har tid för att ta en valp vid någon annan tidpunkt än under semestern så är det troligt att man kanske helt enkelt inte har den tid som krävs för en ung individ? Jag brukar säga att en vuxen individ kan vara ensam hemma under 6 timmar per dag. En hund räknas som vuxen från 2- 2.5 års ålder. Innan dess ska de inte lämnas hemma själva så länge. Det första året är det inte lämpligt att lämna hunden regelbundet mer än tre timmar, totalt under dygnet.
Många familjer räknar också in sina barn i valpens skötsel, “barnen kommer hem från skolan tidigare”. Min åsikt är att det barnen gör är en bonus, men inget man kan räkna med. Att säga till ett barn i 10 års åldern att den under 2 år framåt alltid måste gå raka vägen hem och sedan stanna hemma tills någon vuxen kommer, funkar inte. Barn har behov av att få ingås med sina vänner och kunna följa med dem hem direkt efter skolan ibland. Inte heller anser jag att en liten valp ska koppelrastas av ett barn, utan någon vuxen med. Det är direkt olämpligt. Hur ska ett barn kunna förväntas lösa en situation om en lös hund kommer fram?
Många undrar då hur de då ska kunna skaffa hund? Mitt svar blir tyvärr att det kanske inte går?
Tankar om färg.
Tankar ang färg på valpar, från ett uppfödarperspektiv. Jag får som uppfödare ofta förfrågningar ang valpar med en speciell färg (oftast inte en ljus), och jag tror att många valpspekulanter inte riktigt förstår, och ibland blir lite stötta, när jag säger att jag aldrig säljer på färg. Jag har full förståelse för att man kan föredra en viss färg framför en annan, men ur ett genetiskt perspektiv är det allvarligt om vi börjar selektera på färg, och undviker de ljusa hundarna. Vi har en liten, snäv genetisk bas, trots att vi har så många individer i vår ras. Att ta hand om våra gener är således väldigt viktigt om vi vill ha förutsättningar att avla fram friska djur. Jag ser mig inte bara som en uppfödare, utan även som någon som vårdar en kulturskatt. Det är min skyldighet att göra allt jag kan för att bevara rasen så exteriört sund och fin/frisk/trevlig som möjligt. Och då är att ta hand om generna av större prioritet än ev valpköpares färgönskning… Vidare anser jag att det är viktigare att familjerna får en valp med en mentalitet som passar deras behov, och för att man ska ha ett någorlunda hum om detta bör valparna blir närmare 7 veckor. Innan dess väljs ingen valp ut till någon familj med bestämdhet, möjligtvis att man har arbetsteorier. Om jag har två likvärdiga valpar i detta avseende, först då spelar färgen in i valet av valp. Så till alla er som med bestämdhet vill ha en valp av viss färg, tyvärr, ni hamnar utanför intresselistan. Jag brukar säga att en snygg hund har ingen färg och för en mentalt dålig hund är inte färgen till någon hjälp. Och dessutom, en brun hund blir precis lika skitig som en vit! Det syns bara inte lika tydligt.
Tankar om hd, höftledsdysplasi hos Lagotto.
SKK har skattat att hd hos Lagotto har ca 42% arvbarhet. Även om detta är en hög siffra, så finns det även en betydande miljöpåverkan. Detta leder till mycket tankar hos mig. Att avelsdjuren ska ha bra höfter är självklart, likaså att det bör finnas många resultat runt om hos syskonen, föräldrarnas syskon, samt ev tidigare avkommor. För då har man gjort sitt bästa för att påverka arvet.
Men hur är det med miljöfaktorerna? Här tror jag många faktorer spelar in. Kosten tror jag är väldigt viktig, och av den anledningen väljer jag att färskfodra mina hundar med rått kött, fett, skelettben och grönsaker. Samt C-vitamin i form av nyponpulver. Detta för att just C-vitamin har dokumenterad effekt på leder och (ovetenskapliga) undersökningar visar att tikar som fodras med C-vitamin innan parning, under dräktighet och digivning, samt där valparna fått det i sitt foder, påverkas valparnas höftledsstatus positivt. (O var och en blir salig i sin egen tro, brukar jag säga.) En valp ska aldrig vara tjock! Även som unghundar håller jag gärna dem lite åt det magra hållet.
Att ge förlossningshjälp åt valpande tik (vilket man måste ibland) är numera något jag försöker undvika, men om jag måste försöker jag att greppa över höfterna, aldrig i benen. Detta för att inte riskera att dra ut senor och ligament i onödan, då det är en riskfaktor. Skålen och kulan i valpens höft är ju väldigt mjuka vid födseln och ska ju förbenas i symbios med varandra. En slapp höft bli en dysplastisk höft. Av samma anledning får mina valpar numera aldrig gå på hala tidningar med risk för att benen dras isär, utan på gummimattor. En dansk undersökning har visat att valpar som föds upp i lyor under jord påvisar betydligt bättre hd-status än konventionellt uppfödda valpar. Sommar valpar har också generellt bättre hd-status än vintervalpar, vilket ger belägg för att underlag spelar roll, enligt mig. Störst risk för att utveckla dysplastiska höfter verkar vara under valpens första tre månader. Så att förbereda valpen med god motorik innan påfrestningarna blir för stora är en ide jag tror på. För valpars del är det viktigt att få röra sig och använda hela sin kropp i en omväxlande miljö, helst utomhus men alltid i sin egen takt. Att springa runt och leka på hala golv är ett stort No No! i min värld. Jag har mattor på alla mina golv första halvåret. Likaså ska man alltid vara observant när valpar leker med större hundar. Att låta en växande individ gå kopplad under hela veckan, för att på veckoslutet släppas lös, är inte bra då valpen i frustration kommer att okontrollerat rusa runt på ett sätt som kroppen inte ännu är gjord för. Låt valpen få vara lös på daglig basis, ordna omständigheterna så att det blir ofarlig, betryggande långt från bilar och okända hundar. Valpar har inget behov av motion, däremot av upplevelser. En klok kvinna i min närhet uttrycker det väldigt enkelt: promenera valpen lika många minuter per dag som den är veckor gammal. Det är ett mycket bra råd. Håll dessutom stadigt i valpar när de lyfts, att tappa en valp är inte bra. Undvik också att springa ute på hala underlag som isar och hala klippor. Att gå kontrollerat korta stunder är däremot bra miljöträning för valpen. Statisk träning såsom cykling, joggingturer osv får vänta tills efter röntgen. Undvik alla selar och flexikoppel första året, det mår inga hundar bra av.
Att röntga sin hund är en självklarhet! För oavsett hur vi än gör, kommer en del hundar att utveckla hd. Och om det är så, måste man veta det. Man kan då förebygga smärtor med rätt träning och genom att bli sin hunds sjukgymnast. En god muskulatur är bästa förebyggande åtgärden. Och kom ihåg, en hund som får ont säger inte aj, den säger hugg. Vet du inte om din hunds höftledsstatus, kan grannens barn med lite otur stå i vägen den dagen…
Sist men inte minst, för mig som uppfödare, och även för hanhundsägaren, är det av yttersta vikt att veta vad vi föder upp för att resultaten fram igenom ska kunna blir så bra som möjligt.