Svenska Kennelklubben har skattat att HD (höftledsdysplasi) hos lagotto har ca 42% arvbarhet. Även om detta är en hög siffra, så finns det även en betydande miljöpåverkan. Detta leder till mycket tankar hos mig. Att avelsdjuren ska ha bra höfter är självklart, likaså att det bör finnas många resultat runt om hos syskonen, föräldrarnas syskon, samt ev tidigare avkommor. För då har man gjort sitt bästa för att påverka arvet.

Men hur är det med miljöfaktorerna? Här tror jag många faktorer spelar in. Kosten tror jag är väldigt viktig, och av den anledningen väljer jag att färskfodra mina hundar med rått kött, fett, skelettben och grönsaker. Samt C-vitamin i form av nyponpulver. Detta för att just C-vitamin har dokumenterad effekt på leder och (ovetenskapliga) undersökningar visar att tikar som fodras med C-vitamin innan parning, under dräktighet och digivning, samt där valparna fått det i sitt foder, påverkas valparnas höftledsstatus positivt. Och var och en blir salig i sin egen tro, brukar jag säga. En valp ska aldrig vara tjock! Även som unghundar håller jag gärna dem lite åt det slankare hållet.

Att ge förlossningshjälp åt valpande tik (vilket man måste ibland) är numera något jag försöker undvika, men om jag måste försöker jag att greppa över höfterna, aldrig i benen. Detta för att inte riskera att dra ut senor och ligament i onödan, då det är en riskfaktor. Skålen och kulan i valpens höft är ju väldigt mjuka vid födseln och ska ju förbenas i symbios med varandra. En slapp höft bli en dysplastisk höft. Av samma anledning får mina valpar numera aldrig gå på hala tidningar med risk för att benen dras isär, utan på gummimattor. En dansk undersökning har visat att valpar som föds upp i lyor under jord påvisar betydligt bättre hd-status än konventionellt uppfödda valpar. Sommar valpar har också generellt bättre hd-status än vintervalpar, vilket ger belägg för att underlag spelar roll, enligt mig. Störst risk för att utveckla dysplastiska höfter verkar vara under valpens första tre månader. Så att förbereda valpen med god motorik innan påfrestningarna blir för stora är en ide jag tror på. För valpars del är det viktigt att få röra sig och använda hela sin kropp i en omväxlande miljö, helst utomhus men alltid i sin egen takt. Att springa runt och leka på hala golv är ett stort No No! i min värld. Jag har mattor på alla mina golv första halvåret. Att få dra i koppel och då framförallt i sele är ett annat bra sätt att riskera att valpen utvecklar hd. Lär din valp på i halsband och koppel utan att dra. 

Likaså ska man alltid vara observant när valpar leker med större hundar. Att låta en växande individ gå kopplad under hela veckan, för att på veckoslutet släppas lös, är inte bra då valpen i frustration kommer att okontrollerat rusa runt på ett sätt som kroppen inte ännu är gjord för. Låt valpen få vara lös på daglig basis, ordna omständigheterna så att det blir ofarlig, betryggande långt från bilar och okända hundar. Valpar har inget behov av motion, däremot av upplevelser. En klok kvinna i min närhet uttrycker det väldigt enkelt: promenera valpen lika många minuter per dag som den är veckor gammal. Det är ett mycket bra råd. Håll dessutom stadigt i valpar när de lyfts, att tappa en valp är inte bra. Undvik också att springa ute på hala underlag som isar och hala klippor. Att gå kontrollerat korta stunder är däremot bra miljöträning för valpen. Statisk träning såsom cykling, joggingturer osv får vänta tills efter röntgen.

Att röntga sin hund är en självklarhet! För oavsett hur vi än gör, kommer en del hundar att utveckla hd. Och om det är så, måste man veta det. Man kan då förebygga smärtor med rätt träning och genom att bli sin hunds sjukgymnast. En god muskulatur är bästa förebyggande åtgärden. Och kom ihåg, en hund som får ont säger inte aj, den säger hugg. Vet du inte om din hunds höftledsstatus, kan grannens barn med lite otur stå i vägen den dagen…

Och för mig som uppfödare, och även för hanhundsägaren, är det av yttersta vikt att veta vad vi föder upp för att resultaten fram igenom ska kunna blir så bra som möjligt.