Jag har en annan inställning till hundträning, än många andra, har jag märkt. Jag gör en mycket distinkt skillnad i fostran/vardagsliv kontra inlärning av moment (på träningsplan). Det ska också påpekas att jag ägnar ganska lite tid åt träning på plan, och när jag gör det är det nästan uteslutande agility, för det är det som jag gillar. Då är jag ganska konventionell i min träning, använder godis, klicker, shapar in nya moment mm. Här vill jag att hundarna ska ta egna initiativ och uppmuntrar det. Men jag är mycket medveten om att jag drar upp mina hundar i energier för att få fart, och då behövs extra förstärkning för att nå fram.

Detta är inte något jag eftersträvar i mitt vardagliga liv. Då vill jag ha hundar med tämligen låga energier, avslappnade, och utan att de försöker påverka mig och mitt beteende. Det drar nämligen upp hundarna i energi, och jag inte vill ha dem i konstanta höga energitillstånd. Jag tror det kan vara direkt skadligt att ha hundar som hela tiden försöker påverka oss att ge dem godis, genom att ”bjuda på beteenden” och hela tiden ha koll på oss. Istället försöker jag påverka deras beteende med mitt beteende. För som jag ser det, är det så hundarna själva gör.
Jag pratar väldigt sällan med mina hundar, jobbar mycket mer med energier och kroppshållning istället för att hela tiden ge kommandon. (Förr fick jag ofta be mina hundar att gå och lägga sig, för de var runt mina fötter hela tiden, det slipper jag idag.) Jag anser att dominans är mycket viktigt, men ber er observera att det väldigt sällan har något med ren aggression att göra. Jag kräver respekt för min personliga sfär. Att tränga sig och springa över mig är något jag inte tillåter. Jag lär mina hundar att när acceptera min hantering genom att hålla fast när de gör fel och släppa efter när de gör rätt. Detta utan att jag blir arg, upprörd, frustrerad etc. Bara genom att förmedla lugn, kan jag påverka mina hundar i samma riktning. När jag uppnått lugn kommer det belöning, i form av mjuka tysta ord, smek eller eftergift, jag släpper trycket. Visst händer det att jag, precis som hundarna, kan fräsa till, stampa till, men det är inte så ofta. För det mesta står jag bara still och tyst, tills de lugnat ner sig och uppnår rätt sinnesstämning. (Även om jag har låång väg kvar innan jag kan lärt mig, att så totalt ignorera jobbiga beteende, som mina tikar kan.) Jag använder min kroppsvikt för att flytta hundarna, stelnar till för att stanna dem. Jag ger inte dem så mycket ögonkontakt, men jag ber om deras. Enkel rangordning, ranglåg håller koll på ranghög. Ögonkontakt tar jag när jag adresserar en viss hund, då använder jag också deras namn. Att gå med lösa hundar och hålla på att kalla på dem, tillhör saker jag inte heller ägnar mig så mycket åt. Det är deras uppgift att hålla koll på mig. Däremot kan jag, när de är på väg mot mig i full fart, kalla in dem och på så sätt befästa min inkallning. Det kan ju faktiskt hända att jag behöver påkalla deras uppmärksamhet. Eftersom jag 99 ggr av 100 kallar in dem, när de är i full fart mot mig, funkar det ganska bra. Trots att de nästan aldrig får belöning i form av godis. Precis som mina tikar kan ”tvångstvätta” sina valpar ägnar jag mig åt ”tvångsmys”, jag tar upp dem i mitt knä och smeker igenom dem, vare sig de vill det eller inte. Ofta så blir de helt stilla om man tar ett mjukt grepp om nosen på dem och stelnar till. Då kan man lugnt fortsätta klappa dem och får en lugn skön stund. När de är avslappnade släpper jag ner dem. Detta är en mycket kärleksfull, dominat handling som mina tikar ägnar sig åt, när valparna är små, och som jag gör mitt bästa för att efterlikna. I min värld är det hundarna som är experter på sina beteenden, jag försöker efterlikna dem. Jag eftersträvar alltid att använda mindre och mindre signaler, för då får man väldigt lyhörda hundar. Jag har insett att jag väldigt sällan tränar hund numera, däremot tränar jag mig själv varje dag. Jag har få, men väldigt fasta ramar. Istället för att skälla på mina hundar säger jag lugnt ” du behöver inte”, för att få rätt energier i mina korrigeringar. Tar de kontakt, kan jag belöna med mitt lugn och snälla mjuka ord. För jag jobbar med att korrigera och belöna, det går fortast för att uppnå resultat. Många har idag en helt rabiat inställning till korrigeringar och anser att det är helt förkastligt att göra så. Men i min värld är det inte mer uppseendeväckande, och faktiskt helt självklart, att ta tag i ett barn som varit på väg att rusa ut i gatan, och lugn säga att ”sådär får man inte göra!” Man måste ju faktiskt ge förutsättningarna för små individer, hur livet ska levas. I min värld är hundar valpiga vargar i hela sitt liv och jag behandlar dem därefter. Genom detta förhållningssätt har jag insett att jag aldrig får problem med hantering, mina hundar är mycket trygga med att bli lämnade ensamma. (Min småvalpar lämnas helt ensam varje dag när jag går med de stora, utan problem.) Genom att inte tränga mig på nya hundar, inte ta ögonkontakt, bara nonchalera tills hunden själv tar kontakt, har jag mycket sällan problem med rädda och folkskygga hundar. När jag väl tar i dem är det med en självklarhet och lugna, men bestämda, energier. Det har gjort att jag kan klippa hundar, som normalt måste bindas upp, förses med munkorg och som kämpar sig igenom hela proceduren, på ett lugnt och värdigt sätt. Jag har visserligen de uppbundna, som en försiktighetsåtgärd, men med ett visst spelrum. Munkorg har jag använt en gång. I gengäld tar det längre tid för mig att klippa. Men hundarna blir lugna, detta utan att använda någon form av godis.

Ibland undrar jag varför så få hundmänniskor reflekterar över sin egen påverkan på hundens beteende? Ta hundmöte t.ex. Hur många gånger har jag inte mött människor som är väldigt oroliga, för de vet inte hur det ska hantera sina bekymmer? När man då säger att det största bekymret är din egen oro, för den smittar av sig till hunden, blir de väldigt ställda. Stramt koppel med hunden framför sig, stel orolig förare, som dessutom gärna stirrar på den andra hunden, jag är mer förvånad över att det inte är mer problem… Jag försöker prata ”hundspråk”, är min hund orolig, då får den gå på andra sidan med mig mellan, att gå in mellan två spända individer är en lugnande signal, underförutsättning att jag själv är lugn och avspänd. Man ser till att kopplet hänger löst, hunden behöver inte få hjälp av ett stramt koppel att bygga mer spänningar, man lägger en liten artig båge när man går, så att vi inte möts rakt framifrån, det kan lätt uppfattas som aggressivt. Jag brukar säga ett neutralt hej till dem jag möter, med flackande blick, och med ett stort mått av lugn och ointresse. För vad finns det egentligen att hetsa upp sig för? Börjar jag avleda med godis bekräftar jag ju genast att det finns en situation värd att uppmärksamma, och det finns det ju inte. Gå förbi andra hundar och människor är en helt naturlig vardagshändelse, och ska betraktas som en sådan också. Jämför tanken, ditt barn är rädd för män i skägg, skulle du då ge hen en godis varje gång ni passerade en sådan man? Nej, för då skulle ni ju bekräfta barnets rädsla och göra den till ett problem. Istället för att omärkligt se till att barnet fick ett sådant avstånd att den med hjälp av din säkerhet, skulle känna sig trygg. Så tänker jag.